Det löser sig. På riktigt.

Jag brukar ofta säga Det lööser sig, inte för att jag är optimist på något sätt - jag är pessimisten nummer ett - men för att det Gör ju alltid det. På ett eller annat sätt. För någon månad sedan tänkte jag slänga in handduken, för allt var verkligen åt helvete.

Saker som var åt helvete:
1, Jag och R kunde efter månaders av ångest inte bestämma om vi skulle göra slut eller inte, nu har vi bestämt oss för att göra slut och även om det suger som inihelvetet så är det ett beslut och jag har börjat blivit lite tillfreds.
2, Jag skulle byta skola eftersom den här skitskolan inte är vad jag vill ha, problemet är att skolan jag VILL byta till är vad precis alla andra vill ha dvs konkurrens. Det är fortfarande ångest, jag vet inte om jag kommer in förrän i bästa fall juli. Då har jag redan köpt lägenhet i den staden. Ångest. Fortfarande lite åt helvete.
3, Jag måste köpa ny lägenhet. Jag måste sälja den här lägenheten. Jag älskar den här lägenheten. Lägenheter i nya staden kostar svinamycket. Ska på visning i nya staden på lördag.

Så saker löser sig, om än kanske lite långsammare än önskvärt.
R har tackat ja till lägenheten vi var och kollade på. Det var så stickaknivenihjärtat-sorgligt när säljaren tittade på oss och sa "Här kommer ni trivas bra" och vi kollade uppgivet på varandra och sa "Mm..".