En dag värd att minnas

Men vad fan liksom. Här sitter jag och surar på balkongen alldeles ensammen. Ex-R åkte iväg för att parksola, och jag har muttrat fram mina ord till honom sen gårdagens grej. Svettas gör jag också, för det är så jävla varmt. Och blåser gör det så mina pluggsidor bara far åt helvete. Och jag har skitigt hår. Och är albinoblek. Och har krappiga trasiga naglar. Kontentan är liksom att jag bara känner mig SÅ jävla het och allt känns bara SÅ jävla fint. Verkligen.

Och så helt ur det blå så börjar en låt spelas på radion. "This is the end you know. Lady, the plans we had went all wrong." sjunger de asen. Och jag bara tittar på mig själv, alldeles svettig och skitig och lodig i all min prakt, och lyssnar och börjar idiotskratta. Ni vet sånt här psykfallskratt som alla är rädda för. Och jag bara skrattar och skrattar och skrattar. Jag får knappt luft för att jag skrattar så högt och hejdlöst. Katten blir rädd och går och gömmer sig. Grannen på balkongen bredvid reser på sig för att se vad som är så roligt. Men det ÄR ju ingenting som är roligt, bara tragiskt. Hejdå fyra år! Hejdå allt vi har gjort! Här kommer jag, framtiden, med mitt flottiga hår och benvita lår!

Men så kommer jag liksom på att det är inte alls roligt, så jag slutar skratta. Tittar på grannen som glor och säger Varmt idag va! och hon blir också rädd och gömmer sig. Går in till radion och skriker Hållkäftendetärinteroligt! till den. Går ut och svär åt folk som motionsspringer.