Attack

Här trodde jag i min enfald att världen bestod av tuffa killar som är nonchalanta och som med flit glömmer att ringa och att de ändå har en svans av tjejer efter sig ändå och att just dessa tjejer alltid sitter och funderar på om de ska ringa eller inte, åhgillarhanmigellerinte! Och så vidare. Men tjohej du att det var. Hela den här Alexhistorien (precis som Herr L-grejen) har spårat ur totalt, av den enkla anledningen att han inte fixar att bara vara och det gör mig galen! Han har gjort allt detta så seriöst så jag freakar ur. De här sakerna som i början var söta (typ rara sms:en) är nu bara för mycket, för det är hela tiden! Jag förklarade jättetydligt för honom att han skulle driva bort mig om han körde sitt race utan att lyssna på mitt 'Det funkar inte att allt går så snabbt! Lugna ned dig!'. Nej nej nej. Istället lägger han i en högre växel, som troligen beror på att han ser hur hans marginaler hos mig minskar drastiskt. Igår sov han här och jag hade precis somnat till när han börjar vanka runt i lägenheten och säga "Det är ju jag som är tjejen! Du är som en kille, som liksom kan koppla bort sånt här och inte bry dig! Det är JAG som är tjejen av oss som nojar och oroar mig, aah!" Där står vi nu. Lite rätt har han faktiskt, jag bryr mig inte. Likgiltig i en lightversion typ. Ska det bli på det här viset så får det faktiskt vara. Jag gick ju i smyg och hoppades på att detta skulle skita sig så att jag inte var tvungen att tänka om min singelplan. Och se så bra allt löste sig. (Dessutom är vi fortfarande så sjukligt hångelokompatibla så jag blir nuts, han liksom attackhånglar utan en tanke på att Jag kanske vill vara med.)