Konsten att bara vara

Alltså, jag är så körd. Faktiskt. Nu har vi setts tre gånger på fyra dagar och det är så inihelvete trevligt och rart och roligt och det underlättar inte att han är så jävla bra. Det går inte bra för mig att försöka vara o-smittenkitten, inte alls. Speciellt inte när han igår (ja, vi sågs igår också) såg så plågad ut och höll handen om min hand och sa Fan jag gillar dig riktigt mycket för det är ju faktiskt fan eftersom jag varit jätteklar med att jag ska vara singel ett tag. Och ännu mer fan blir det när jag ju faktiskt gillar honom tillbaka! Vilken jävla planförstörare. Jag försöker låta bli att bråka emot allt för mycket, och bara vara. Men jag är usel på att bara vara, får väl se detta som en bra övning. Hoppas lite i smyg på att han ska bli tokig som Herr L så att jag kan återgå till min bullet proof-plan. Ehm, ja.. och han är påväg hit nu. Vi ska öva tillsammans.

(Vad fan! Han är ju så rar! Han gick jättetidigt imorse för att gå till jobbet och så stod han jättelänge och kikade på mig och klappade på mitt huvud och sa Du.. jag har en idé.. vad sägs om att ses.. idag igen? och bara några timmar efter att han kommit till jobbet så ringer han bara för att och jag låg fortfarande kvar i sängen och bara myste)
(Fan)