Gränshandikappad

Herregud vad jag har varit gränshandikappad idag, det har inte funnits någon hejd på mig. Jag har utvecklat en ny (o)vana att prata och skratta högt oberoende om jag har sällskap eller inte, vilket förstås ses som rätt cp. Med all rätt. När jag jobbade senast fick jag i uppgift att handskriva skyltar vi skulle ha i butiken och skrivandet gick jätteåt helvete, och detta stod jag högt och tydligt och muttrade och svor om. Och flera gånger när jag och Cajsa varit i diverse butiker och gått på olika ställen har hon kommit fram till mig och sagt Men hallå är det dig jag hör gå runt och skratta som en galning! och eh, ja.. det är ju oftast det.

Ni vet han killen i min basgrupp jag är så hemligt förälskad i? Cajsa är det också. Så när vi ses efter att ha haft gruppdejtar så pratar vi om honom på ett äkta stalkersätt. Typ Såg du vad söt han var idag i den där tröjan! och så idiotler vi och säger gemensamt drömska Jaaaaa! Idag frågade hon mig om jag sett att han hade så himla raka tänder. Nej, det har jag inte. För jag vågar faktiskt inte titta på honom för länge, jag tror att om jag gör det så kommer jag att fastna och lägga huvudet på sned och le och titta bra mycket längre än vad som är bekvämstandard. Och jag tror att jag har freakat ut honom tillräckligt genom att alltid ha "eehehehehehe" som svar när han ler och säger Hej.