Det lönar sig att gråta på apoteket

Vaknar igår av att jag har så förbannat uviont. Det gick liksom aldrig över utan har legat kvar hela tiden sen sist, men igårmorse var verkligen förjävligt. Förjävligare var att jag dessutom var tvungen att åka till jobbet. Nån timme senare när jag står och pratar med en kund säger kunden Herregud mår du bra du blev helt likblek! och jag känner hur det svartnar för ögonen och benen viker sig och sekunden senare ligger jag på golvet. Stackars kunden hjälper mig upp och frågar om jag är okej och jag säger jaja det är lugnt! fastän det inte alls är okej att ha så ont och svimma men jag vill bara att hon ska gå och hon tror på mig efter ett tag och går och jag står själv i butiken som jag jobbar själv i några timmar till och känner mig typ minst i världen.

Sätter mig på en bänk bakom kassorna och ringer mamma som säger ring sjukvårdsupplysningen! och sen chefen så hon får ringa in nån ny! men chefen kan inte ringa in nån ny för alla är påsk-out of towners så jag får stå kvar men ringer sjukstället som säger herregud uvin har säkert vandrat upp i njurarna, det var därför du svimmade.. du får en akuttid idag om tre timmar och jag tänker att det är en hel evighet dit och sitter på jobbet och barngrinar, såhär WÄHÄHÄHÄ-grinar för att jag har så ont och är rädd och är helt själv och måste vara halvrepresentabel samtidigt.

Så kommer min jobbkamrat för dagen och när hon säger men emma hur är det? så grinar jag lite till och hon säger gå till apoteket och fråga om de inte kan hjälpa dig! och jag hulkar som en femåring och säger men de kaahaan inteehee! men hon tvingar mig så jag torkar ansiktet som är helt gråtigt och går ut i köpcentret som känns så stort och alla går tillsammans med någon och är påskglada vilket gör mig ledsen igen och börjar ofrivilligt att grina påväg till apoteket men går med huvudet ned mot backen och tårarna rinner ut på nästippen och bildar ett gråtspår efter mig på golvet.

När jag kommer fram kommer snäll gammal apotektant fram till mig och frågar hur det är och jag bara jag har så oohooont det går aldrig öööhöööveeer vad ska jag gööhööra! och hon säger men kära nån och kommer fram och kramar mig och jag snyftar in i hennes tanthår som luktar tantparfym och hon frågar och jag berättar och hon säger men du måste ju till sjukhuset! och jag säger att jag ska, snart.

Efter kramandet får jag några tabletter med mig och ställer mig i kassan och när jag står där knackar någon mig på axeln och jag vänder mig om och där står en trettiårig kille jag inte alls känner och han har en gitarr på ryggen och jag är helt snyftig och snörvlig och han säger ledsna tjejen! och jag säger ett ledset jag kan inte rå för't! fastän vi inte känner varandra och han lägger jättestor killhand på min axel och lägger huvudet lite på sned och säger man ska vara riktigt ledsen för att gråta inne på apoteket och få kramar av de som jobbar här och jag ba *snyftsnyft* och han säger önska en låt och jag säger va? och han säger önska vilken låt som helst, finns det nån låt som skulle göra dig lite gladare? och jag torkar mig lite till om gråtkinderna och säger nä men jag vet inte och han säger jo kom igen, vad som helst och jag svarar kanske nåt med håkan.. och han bara nickar liksom lite viktigt och sen är det min tur så jag betalar, vänder mig till honom och säger hejdå och går tillbaka till jobbet.

Kommer tillbaka och jobbkompis har gått och köpt chailatte och hallonmuffin åt mig och vi sitter bakom kassan, jag helt snyftig och hon som snyftsällskap, och några minuter senare ska ett band uppträda i köpcentret som är precis utanför vår butik och gitarrkillen går upp på scenen och säger vi har lite ändrade planer, jag måste spela en låt före de vi egentligen hade tänkt och hans band ser förvirrade ut och han säger den här är till ledsna tjejen och så spelar han en aukustisk För en lång lång tid och jag går och ställer mig utanför vår butik helt paff över att den liksom är till MIG och glömmer allt ont för tre minuter och när låten är klar ser han mig stå bakom det lilla köpcentrumfolkhavet och jag säger ett tyst Tack fastän jag vet att han inte hör men han ler och nickar så han förstod nog.

Och jag vet inte om det var apotekettantens värktabletter eller den fina gesten som gjorde det, men nog mådde jag bättre allt.