Hejdå (på riktigt, den här gången)

Jag sitter i bilen tillsammans med mamma, mammas man och en kusin. Vi ska på en miniroadtrip och det är strålande fint väder. Vi har solglasögon och lite bilpicknick och skrattar mycket, men mest som en distraktion så att ingen ska tänka på vart vi är påväg. Jag säger Kolla mamma vad jag har på mig och sträcker fram min hand och hon vänder sig från framsätet och kollar på mig, på ringen jag visar och sen på mig igen och säger Mormors vigselring, vilken fin symbolisk gest raring och vänder sig snabbt tillbaka och jag vet att det är för att hon blir ledsen.

Så kommer vi fram och jag får ont i magen trots att jag sagt att jag är okej och mamma kommer fram med en ros och säger att den är min och frågar om jag vill säga någonting sen. Jag fingrar nervöst på mormors vigselring som det står morfar inuti och säger nej, det vill jag inte.

Och vi står i en skogsdunge med jättehöga träd och på andra sidan urnan står en stor kör och det är fågelkvitter överallt och hälften av de som är där gråter redan innan det ens börjat. Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog är rätt okej, det är lugnt så länge jag inte tittar på någon som gråter.

Och under flera tal och sånger gråter jag ingenting, för det är inte sorgligt utan mer stilla och fint, inte ens när jag känner att mammas hand letar efter min blir jag ledsen. Jag tänker på vad jag kommer ihåg mest med morfar och att det börjar bli jättesvettigt. Så säger begravningstanten att nu får alla gå fram och lägga en blomma och säga någonting om de vill och jag är fortfarande okej, men så går morfars fru upp och hon gråter hela vägen och när hon kommer fram lägger hon båda sina händer på urnan och gråter fram ett Hur ska jag kunna lämna dig här? och som på ett litet barn börjar min underläpp att darra och jag gråter och gråter och gråter. Inte för att min morfar har dött utan för hennes skull. Att hon måste lämna honom där och åka hem, det är så otroligt sorgligt. Och jag kan inte sluta gråta, jag står bakom mina solglasögon och snyftar och min tvåmeterskusin som står bredvid mig lägger sin arm om mig och jag lägger mitt huvud mot honom och hans skjorta blir alldeles gråtblöt men han säger att det inte gör något.

Strax därefter är begravningen slut och jag tänker att det känns som att jag har tur som får med mig alla mina närmsta hem. Tvingar alla i bilen att lova att de inte ska dö så att jag slipper lämna någon av dem alldeles ensam i skogen. De lovar.