Jo jag sa: HE. HE. HE. HE. HE.

Mitt jobb ligger vägg i vägg med Waynes. Vi har en glasvägg mellan oss, där de har en fikasittdel precis utmed väggen. På vår sida av glaset har vi stora lampor hänger, för att avskilja litegrann. Jag menar, det är ju skitelakt att en massa as ska käka bulle och glo på oss. De ba mm här sitter jag och fikar och tuggar med öppen mun och vi ba *jobba*. Sucks. Så vi har lampor ivägen. Men man ser ändå.

Så ser jag att hon som äger stället sitter precis där och fikar (vi är väggivägg-vänner), och en stund senare ramlar liksom en hel rad av de där lamporna ned. De bara PANGTJONG, och eftersom jag tror att hon chefen sitter där så går jag fram till glasväggen och drar bort de andra lamporna och säger låtsasargt MEN VAD GÖR DU!! LÅT BLI VÅRA LAMPOR, FAN VAD OSCHYSST ALLTSÅ! och gissa liksom om hon har gått och det sitter några andra där. Några andra=några stackare som inte alls fattar varför cp:et vägg i vägg skriker på dem mitt i fredagskaffet.

Och de fattar ju inget och jag skäms, så jag blir ännu mer skämmig och står kvar och glor på dem säger HEHEHE och de ba ? och håller i sin kaffe och kaka och gapar och jag ba HEHEHEHE OJDÅ och ena säger va? för det hörs ju lite dåligt genom väggen så jag böjer mig fram och höjer rösten och ljudar långsamt HE. HE. HE. HE. HE. OJ. DÅ! och det blir liksom lite flåsigt på rutan. De ba ?

Alltså, jag klandrar dem inte.
Inte alls faktiskt.