I några sekunder idag trodde jag att min mamma var död

Jag står ensam på ett kallt och stort sjukhus utanför rum 312, min blick fast fixerad på 312-dörrskylten medan mina händer nervöst fingrar på min jackdragkedja. Allvarlig läkare kommer ut och säger Du kan gå in nu, och jag nickar tyst och går långsamt in. Ser min lilla lilla mamma ligga likblek och helt stilla i vit sjukhusklänning och sjukhusstrumpor i kallt och obehagligt sjukhusrum.

Och i världens längsta sekunder håller jag andan och tänker hon är död! men precis då vrider hon långsamt huvudet åt mitt håll och tittar på mig med tomma blanka ögon och sträcker sin hand mot mig där jag frysit fast i dörröppningen och hon börjar att gråta och jag också. Sätter mig på hennes sängkant med min nästipp mot hennes kind och hon viskar ett tyst Det gjorde så ont och jag vet inte vad jag ska säga så istället kramar jag henne så hårt jag bara vågar.

Igår gick jag förvirrad och gråtandes runt på akutmottagningen letandes efter henne. Väntrummet var fullt med folk som satt tysta på sina platser minding their own business medan jag storgrät, torkade gråtiga kinder med tröjärmen och ropade Var är min mamma? Jag hittar inte min mamma! utan att få någon hjälp.

Men mamma är inte död, mamma lever.
Om hon mår bra? Nej.
Om hon lever? Ja.
Om detta gett mig perspektiv på vad som är viktigt?
Väldigt mycket. Väldigt.