Och som om det inte vore nog med jobbeländet, så pratade jag precis i telefon med min mamma. Min kära bästa älskade fantastiska mamma. Min lilla mamma, som är ensam. Som saknar någon. En vän eller ett sammanhang eller vad som helst. Som säger "Jag vill vara någons vän". Förstår ni? Går det att säga något mer sorgligt än så? Jag tycker inte det.
Om någon vecka fyller hon år och jag önskar att jag hade en snäll och rar kvinna i godtycklig ålder som jag kunde knöka ned i ett paket, sätta en rosett på och ge till mamma.
Grattis mamma! Här får du en kompis! Nu är du någons vän! Hipp hipp - HURRA!
2025
11 månader sedan
7 kommentarer:
Å det där var det sorgligaste jag läst på länge. Vad fint ändå. Hoppas din mamma hittar en kompis snart, man gör ju ofta det, rätt vad det är.
Jag hoppas det också! Hon har velat ha en så himla himla länge.
Åh! Aj, aj. Kram till er båda. Jag vill hemskt gärna ha en brevvän, så om hon vill skriva till en snäll främling får hon gärna göra det, det vore fint.
Åh lilla mamma! Vad modigt av henne att säga det ändå, det är inte så lätt att erkänna att man är ensam. Kanske kan hon börja med någon aktivitet? Typ börja sjunga i kör, eller bli volontär någonstans? Kram till dig & mamman
Jag tänker som it's all gonna be fine, att hon skulle kunna börja med någon aktivitet. Jag var volontär på en social förening för något år sedan. Vi volontärer var i olika åldrar, från 20-65 år och uppåt, men det spelade ingen roll. Det var trevligt att träffas!
jessie: Kram tillbaks! Jag ska luska i om hon vill ha en brevvän.
Its all gonna be fine: Ja jag tycker också det, att våga säga det sorgliga och erkänna det! Jag är också inne på det här med nån form av hobby, ska hitta några och föreslå.
Alexandra: Tack! Det är ett jättebra tips, ska verkligen kolla upp volontärandet.
Bor hon i Sthlm så kan hon bli kompis med min mamma :)
Skicka en kommentar