Noel

Ni vet hjärnspöken, folk som man bara inte kan släppa oavsett om viljan att göra det finns. Jag har ett jättespöke som heter Noel. Noel och jag träffades när jag var ynka femton år. Det var kärlek vid första ögonkastet, men ett sådant ögonblick där omständigheter runt kring alltid förstörde - så det hände aldrig någonting. Åtta år senare så har någonting fortfarande inte hänt, eftersom båda två verkar vara stöpta i förhållandepersonmallen. Men under dessa år har det alltid funnits plats för fina ord, smicker, prat om framtida möten och ögonkontakt som fick benen att vika sig. Men ingenting hände.

Helt plötsligt, så gjorde jag och R slut och samtidigt han och hans dåvarande tjej. Vi pratade varje dag i flera månader. När jag loggade in på msn så var hans namn det första jag kollade efter och var han online tog det inte många sekunder innan han skrev "Emma! Jag har saknat dig!". Vi smsade varje dag och han ockuperade mitt huvud mer än lovligt länge om dagarna. Väldigt behagligt, men samtidigt otroligt oroväckande eftersom min plan nu var att bli dundersingel och träffa hur många killar som helst. Detta passade inte helt in i min plan, men struntade i det eftersom han trots allt var/är mitt spöke.

Så vi bestämde att vi skulle ses. Jag var pirrig i magen hela dagen och båda två hade en vän med oss för att underlätta(försvåra?) situationen. Och när vi sågs så var det så klyschigt som att allting runt kring försvann. Där stod han, mitt hjärnspöke sen åtta år tillbaka - och mot alla odds hade han dessutom blivit Snyggare. När våra kompisar satt och pratade så sa vi ingenting. Vi bara såg på varandra och log litegrann. Så naturligt men ändå så spännande. Flera av våra gemensamma vänner tillkom och jag fick ett sms från honom. "Du är så jättefin, jag kan inte sluta titta på dig". Flera timmar och sms senare så var det bara vi två kvar och han frågade om jag ville följa med honom hem. Tvekade några sekunder eftersom allting med R var så nära inpå men svarade ja. Precis när vi ska gå, så rusar hans exflickvän in på restaurangen. Skrikandes, viftandes och morrandes.

Nutid: Noel berättade för mig innan vi sågs att han och hon fortfarande gillade varandra, men inte var kära yadayada. Fine by me, tänkte jag som inte var ute efter något allvarligt. Efter inrusandes på restaurangen pratade de ut och blev ihop igen. Jättebesviken jag, milt sagt - jag blev totalberövad på det potentiella skitsnygga och bra sexet. Varje dag efter detta smsade han mig och skrev att han ville ha mig så mycket och att han dagdrömde om mig på sitt jobb, men att han var tvungen att ge dem en chans. (Yeah right, jättechans som smsar mig!)
För några veckor sedan fick jag nog och smsade honom och skrev "Vad vill du mig egentligen! Vad tycker du jag ska göra? Låt mig vara. Nu är det nog."

Och efter det har det varit tyst. Fram tills idag där jag fick detta:
"Hej Emma, hus mås det? Snart flyttar du va? /Ett helt vanligt sms utan nån som helst laddning"