Hopplöst mycket

Men så skriver han och frågar om han får komma hit efter Popcirkus och det får han och jag har ont i magen precis hela tiden men när han ringer och står utanför och jag går ut på balkongen för att kasta ned mina portnycklar och han tittar upp på mig och säger hej så försvinner magontet och oron och allt känns plötsligt lättare och på nåt underligt vis gör han mig mindre långsint än jag nånsin varit förr. Nu känns allt bättre och jag är övertygad om att allting snart kommer att kännas precis som det gjorde innan, mest för att det måste bli så för jag älskar honom så hopplöst mycket. Hör du det? Hopplöst mycket! (Men snälla, inte igen.)