Jag saknar er!

Har blivit helt oresonligt saknig på sista tiden, så fort fina pop och fina vänner försvinner från mig så hinner det knappt gå en sekund så saknar jag ihjäl mig för att jag tycker om dem så himla mycket. Jag klarar mig ju fint annars också och det är skönt att vara själv (viktigt), men shit vad jag saknar. Hela tiden. Cajsa lämnade världens största Valborgtomrum här efter vår sambovecka och jag saknar henne fortfarande och saknar att höra någon låsa upp ytterdörren och att bästa hon kom in och vi bara hej raring välkommen hem! Eller när vi var på olika håll en kväll och hon ringde och sa Jag cyklar hem nu och så fnissade vi åt att hon kallade min lägenhet hem, sånt är så fint. Eller när jag träffar bästa ypk i stockholm och det blir som ett litet pyttehål i ypkhjärtat varje gång jag åker hem för jag känner mig så hemma där. Och pop, oh dear god! Allt sakna räcker junte till. Never ever. Jag vill alltid alltid vara med honom fastän det varken är vettigt eller klokt.

Så vad gör man då när man har slutspurt på uppsatsen hela veckan och sitter i skolan och skriver analys med jätteregn utanför? Jo man skriver figurerade namn till alla intervjupersoner och döper dem till alla sina käras namn, och så känns det nästan nästan som att de är här.