Ibland känner jag mig som en sån himla jobb-lurendrejare. Att tilltron är enorm och att jag bara går runt och låtsas veta vad jag gör. Att jag bara ja ja gör si gör så *vifta och veva med handen* och alla bara ok ok *gör si och gör så* och tror att jag har sån himla stenkoll. Och det har jag väl, egentligen. (Liten inflikning, jag är skitbra på mitt jobb. Men ni vet.. men ändå!)
Lilla osäkerheten kommer ibland och allra oftast när jag märker hur kollegor kommer till mig för råd och när jag har allas uppmärksamhet. Som förra veckan då jag kallade alla på mitt jobb till möte och höll en presentation på en timme ståendes framför alla och precis där och då: sån jäkla lurendrejare! I mitt huvud så ställer sig en kollega upp, pekar och säger: du är AVSLÖJAD, din jäkla buse! Stick härifrån! (Alla pratar som i gamla filmer på mitt jobb, i alla fall i återberättar-version) Men så är det ju inte. Presentationen gick hur bra som helst, bästa någonsin och jag fick fint beröm i efterhand.
Men varför känns det så? Jag tror att mycket ligger i att jag för det första är lite ovan i denna form av chefsroll. Att det är Jag som bestämmer, JAG. Och att jag haft skruttjobb tidigare. Och att några varit kvicka med att påpeka att jag är "ung i denna roll" och jag försöker till 100% visa att min ålder inte alls spelar roll, utan att det handlar om förtroende. Jag och Annie Lööf alltså.
Men lite lustigt är det ju, att när en kollega kommer fram till mig och säger: du marknadsdirektörn? och att jag inte ens reagerar.
(Obs, är ej marknadsdirektör. Men nästan.)
3 kommentarer:
Jag ska börja kalla dig för marknadsdirektörn.
Mäktigt att vara chef ändå! Men den där osäkerheten tror jag alla känner ibland, verkligen. Jag känner ibland att jag inte kommer ihåg hur man skriver (är journalist) och min bästa kompis som snart är färdig läkare snackade om det för ett tag sen. Att hon ute på sjukhus känner att det känns helt bisarrt att sjuka/skadade människor kommer till henne, och att hon inte får missa något viktigt, även om patienterna glömmer att berätta viktiga detaljer liksom.
PS. Hej och vilken fin blogg!
Johanna: Om jag jämför med din doktor-vän, så känns plötsligt mina bekymmer yttepytte!
PS, Hej! Tack, vad glad jag blir! Och detsamma!
Skicka en kommentar