Kärleken

Jag börjar att skriva en liten text till min kille. Tanken är att jag ska ge honom en kärlekslåtlista på Spotify och jag vill ge en liten text till. Såhär i efterhand kommer jag inte ihåg om det var för någon särskild anledning eller 'bara' på grund av att han är så jävla fin. Kommer ej ihåg. (Blev heller aldrig nöjd med varken listan eller texten, så han fick den aldrig. Förlåt, min kille!)

Iallafall, när jag skriver texten så kommer jag att tänka på min tjej*. Om jag bara skulle stryka några ord här och nån mening där, så skulle jag kunna ge texten till henne OCKSÅ. Mon dieu alltså, vilken textbigamist. Men så är det. Kompiskärleken kan ju på så många vis vara lik ihopkärleken. Varje liten grej är roligare när hon är med mig. Jag är alltid som mest fnissig när vi är ihop, och hon och min kille kommer nog på delad förstaplats i att känna mig bäst. Och inte bara de fina och polerade sidorna, utan även de pinsamma, ledsamma och mörka. Hon vet alla mina hemligheter, även de fula. Och tycker om mig ändå.

Och när hon ringer mig nu på kvällen, helt vinfull och fnissig, så telefon-följer jag henne hela vägen hem och på fnisset kan man nog tro att jag också är full. Det är jag inte. Jag är bara kompis-kär.


* Min tjej! Närmare bestämt inte skyldig. (PAX!) När vi träffades för cirka 3 år sedan var det kompis-kärlek vid första ögonkastet och har varit det sen dess. Hade jag haft en dragning till kvinnor hade jag packat ihop mitt pick och pack och friat ögona böj. Nu har jag ju inte det. Och inte hon heller. Men någonstans på vägen föll det sig så att vi skojade om att vi nog ändå var varandras tjejer. Så jag har en kille, och en tjej. Och hon har en kille, och en tjej. Slut på utläggning.