Jag åker tunnelbana till jobbet och min farmor är död. Jag åker hissen upp till mitt nya jobb och min farmor är död. Jag sätter mig vid mitt skrivbord, en kollega säger Hur är det och jag svarar Jag vaknade imorse, och då var min farmor.. död? och sen går jag in på en toalett och störtgråter in i en pappersservett.
Döden. Så vidrigt slutgiltigt. Allt är sagt och gjort. Ingenting kan förändras. Ingen kan försöka lite mer. Säga det där man aldrig sa. Fråga det där man aldrig frågade.
Allting ser ut som det brukar, fastän ingenting är det.
Och det är den här lilla inköpslistan som får mig att bryta ihop. Pappa bläddrar bland lite papper i nån pärm och jag drar upp mina knän mot kroppen och snyftar. Över listan. Den här lilla listan. Att farmor satt på exakt samma stol och bara Ja, bullar vore ju gott. Och sen är hon bara.. borta?
Jag får inte in det i mitt huvud. Det går inte. Alla saker som människor lämnar efter sig när de dör. Inköpslistan. Almanackan. Kläderna i garderoben och produkterna i badrummet och de prydligt vikta handdukar i linneskåpet. Allt som var hennes finns kvar precis som det brukar. Men hon finns inte längre.
Jag förstår inte.
9 kommentarer:
Men åh. Jag beklagar verkligen. Men en så oerhört fin text du skrivit. Jag tror din farmor är glad över den.
Jag är väldigt tveksam till vad som händer efter döden, men jag har några människor i min närhet som dött där jag är övertygad om att de sitter på ett moln, dinglar med benen och tittar på mig. Låter urfånigt, men det är en tröst.
Kram fina du.
<3
Fan jävla döden.
Stor KRAM
<3<3<3
Så jävla sorgligt, jag hatarhatarhatar att folk kan dö. Det är mitt värsta, det gör mig arg och rädd och svinledsen. Jag minns exakt när min mormor dog, 11 år sedan nu, men minns varje detalj. Det var det sorgligaste ever, och jag förstod verkligen inte hur man bara kan försvinna. Det är ju HELT obegripligt att det funkar så. Förstår att du blev ledsen av lappen, det är sådant som blir så konkret. Kanske ska du spara den! Eller åk till affärn och handla allt som står på den, eller nåt.
Jag har inget vettigt att säga heller, för inget kan ju förändra döden. Det är det som är så jävligt.
Men stor kram i alla fall.
Vad fint skrivet, men ajajaj vad ont och jobbigt. För var tar vi vägen efter vi dör ? Hur kan någon helt plötsligt inte finnas mer?
Åh men tack alla snälla fina rara för omtanken. Jag uppskattar den verkligen!
Och Johanna: världens bästa tips att spara lappen, TACK. <3
<3
Inköpslistan! Tårar här också. Precis sådär fint förklarande, ja med nästan samma handstil, skulle min farmor också ha skrivit. Dextropur (druvsocker).
Stor kram.
Skicka en kommentar