Hejdå veckan, kom aldrig igen

Den här veckan bara ger och ger. En otroligt hemsk händelse uppdagades i min närmaste familj för någon månad sedan. Mycket hemligheter kom upp till ytan och raserade min bästa familjemedlem. Ni vet när det enda man vill göra är att ta hen under armen, peka finger, och sticka. Men hen väljer att stanna och så måste man istället bara köpa läget och acceptera.

Igår var det dags att skaka hand med hemskheterna och det resulterade inte helt otippat i höjda röster, gråtfest och rödknutna nävar under fikauppdukade bord. 

Hos familjemedlemmen väcktes jag inatt av att fåglarna hade vaknat. Glatt kvittrade de över ljuset och livet när jag dundrade ut i gummistövlar och skjorta, hytte med näven och skrek HÅLL KÄFTEN och sen började gråta över att jag inte kunde få dem att tystna. Min kille kom ut, la ett täcke om mig och ledde mig tillbaka in igen. Att hantera denna situation gravid och med total jobbångest gick ju i ärlighetens namn sådär. 

Idag kom vi hem till Stockholm igen och jag ställde mig i duschen och grät både för min familjemedlem men också för att mitt huvud stressexploderar av tanken på att jobba imorgon.