Vecka 26

Så blir det måndag och jag börjar jobba extra tidigt pga kampanjstart. Jobbet känns lugnare, som att det inte rymdes mer stormigt efter vecka 25. Pratar med min chef om hur jag mår och hon både ser och förstår. Kanske lite sent, men hellre sent än aldrig. Vi kommer fram till en lösning som känns bra för mig (om den hålls, dvs) och helt plötsligt är det som att flera ton lyfts från mina axlar. Att bli hörd och sedd, vilken grej för psyket?

Tar eftermiddagsfika med kollegor. Köper en glass och skrattar. Ett försiktigt skratt, men ändå. Är lätt som en fjäder jämfört med förra veckan. Går hem där min kille och hans syster hänger. Hon väljer vilken låt vi ska spela för vårt lilla kid och hon väljer Håkan Hellström - Du kan gå din egen väg, lägger mobilen på min mage och mitt i låten vaknar han och buffar till respons. Vi ber om ursäkt för att vi väckte honom.

Idag har vi tid hos barnmorskan för att ta lite prover och mäta magen för första gången. Blodtrycket har sjunkit lite och alla andra prover ser bra ut. Träffar även en barsk rysk läkare för att prata sjukskrivning. Hon säger att jag kan bli sjukskriven om jag vill, men jag vill inte. Jag vill och hoppas och tror att jobblösningen kommer att fungera. Kanske är jag naiv, så vi bokar en återbesökstid direkt efter min semester för säkerhets skull. 

När jag kommer hem har min kille köpt pioner och jordgubbar och vi dricker kaffe och spelar kort och om tre dagar är det semester.