Min första föräldralediga vecka!
Jag och min kille har länge skojat om hur stora han och hans syster var när de föddes, 4.2 respektive 4.5 kg. När vi träffar barnmorskan på ett rutinbesök i tisdags klämmer hon på min mage och säger Ni ska nog inte köpa för mycket kläder i storlek 50 och jag säger ett högt GULP och hon uppskattar att han då väger ca 3.7kg. Jag bär alltså runt på en poteniell megabebis! Där skrattar vi åt det, att det ju såklart blir så när min kille var så stor, säger att det kanske till och med är skönt med en liten tjockis som inte är skör som en fågelunge. Min mage mäts, jag vägs och magmåttet som i början låg på den nedre kurvan tangerar snart den övre gränsen. Mitt blodtryck är lite högt.
När vi går därifrån börjar jag gråta men vet knappt varför. Det känns bara.. jobbigt? När något ska ut genom fiffin vill man ju ogärna att det beskrivs som "lite större".
På onsdagen rör han sig mindre än vanligt. Jag känner av honom men det är ändå något som gnager. Vi ringer förlossningen som säger att vi gärna får komma in om vi vill. Vi tackar ja. Är inte superoroliga, men ändå, när man väl börjat tänka på det är det svårt att sluta. De tar långtids-ctg och mäter sammandragningar, kollar blodtryck och havandeskapsförgiftning. Allt ser jättebra ut så vi pustar ut den lilla biten oro som gnagde och åker hem, tänker att vi nu har övningskört förlossningsrutten. Barnmorskan som tagit hand om oss säger nästa gång vi ses har du troligtvis värkar!
Vill passa på att tacka min kropp som gått upp 20kg utan att gnälla eller klaga en endaste gång (typ). Hade ju lätt trott att ryggen skulle ta en jäkla stryk av den viktuppgången på så kort tid, men nä. Så väldigt tacksam.
Det här har i övrigt varit min första föräldralediga vecka, och som jag gottat mig! Haft spa-dag med mamma, lunchat med föräldralediga kollegor, varit på resto med min kille och sen sett Jesper Rönndahls "Bildbevis", tagit vääldigt många mitt på dagen-tupplurar, bakat kakor.
Mår väldigt bra. Har vaknat några nätter med mensvärk och illamående, men det har gått över rätt snabbt. Annars sover jag gott. Kroppen mår bra. Har rätt mycket sura uppstötningar, men det är väl också typ det värsta jag dras med? Tack kroppen för att du är så snäll mot mig.
2 kommentarer:
Åh, underbart!
Alltså gud vad jag minns nojan över barnets storlek. Mitt magmått var på övre delen av "normalt" ett bra tag, vilket gjorde att vi tänkte att det var en rejäl unge. Blev tom lite nojig när jag gick över tiden, som att han skulle hinna bli jättestor. Ändå, när bm skulle gissa och sa typ "nej men det är ingen jättebebis direkt", blev vi istället lite nojiga åt andra hållet. "Jaha vad menar hon med 'inte direkt'. Är den pytteliten eller VAD?!" Gick bara upp 8 kg totalt så det borgade ju också för liten unge på nåt vis. Sen kom en liten magisk varelse på 3,6 kg ut.
Bara så himla komiskt att man tolkar in varenda grej som att barnet är JÄTTEstort eller JÄTTElitet :) Liksom oroar sig för båda scenarierna samtidigt. (Förstår verkligen din känsla, men det kommer gå jättebra oavsett!!)
Ja gu så man vänder och vrider på orden! Tror också det går bra oavsett, vår barnmorska sa att vikten egentligen inte är så viktig (om man ej får en 5-kilosklump dvs) för hur det går. Försöker fokusera på det hehe.
Skicka en kommentar