Förlossningen

Förlossning! Vilken jävla grej att vara med om! Ingenting hade kunnat förbereda mig på det, och lika bra är väl det med tanke på att ingenting heller blev som vi tänkt oss. Varning för megalångt inlägg.

Torsdagen den 8 oktober går mitt vatten. Jag känner ingenting alls i övrigt. Ingen sammandragning. Ingen molvärk. Ingen mensvärk. Eftersom det inte var någon filmsplash utan mer en pyspunka får vi åka in på kontroll. Jag är axelryckig. Detta är andra gången vi åker in för vattenavgångskoll och första gången blev vi hemskickade med det lite nedslående beskedet att det var en vattenflytning. Men denna gång när läkaren undersöker mig utbrister hon plötsligt "Ja men kolla, här kommer det vatten!". Jag och Jens kollar på varandra och jag skulle gissa att vi ser ut typ såhär: !?!?!? NU HÄNDER DET. Får en lapp av läkaren med rubriken "Vattenavgång utan värkar". 48 timmar får kroppen på sig att fatta galoppen, sen blir det igångsättning. Det blir igångsättning. Kroppen lallade på som vanligt och mådde fint. 

Lördagen den 10 oktober klockan 11.00 skrivs vi in på BB Stockholm. På väg dit letar jag efter en passande "nu åker vi in till förlossningen och ska föda barn"-låt. Väljer till slut låten som profylaxtanten körde. Och när vi sitter där i bilen med våra övernattningsväskor packade med omsorgsfullt valda bebiskläder och höstsolen skiner och vi åker förbi vattnet och allt är så vackert och vi mår så bra och när Kenta sjunger

Jag har väntat så länge på just den här dan

Och det är skönt att den äntligen kommer

Väntat så länge på just denna dag

Den ger lust när den kommer

gladgråter jag för nu ska vår bebis födas. Nu kommer han!

Jag älskar BB på en gång. Det är varmt och vänligt och förvånansvärt lugnt. Vi får lunch i väntan på läkare och kollar ut över en milslång utsikt som når hela vägen till Globen. Det är inte alls såhär jag har tänkt mig förlossningen men är vid väldigt gott mod. Peppad. Redo. Tror att jag vid ett tillfälle helt stissigt vänder mig till Jens och säger något i stil med att "jag är så sjukt redo, bring it!". Hehehe hehe eeh. 13.45 på lördagen börjar igångsättningen och jag är i efterhand så glad att vi då inte visste hur lång tid det skulle ta.

Jag får en dos gele som tydligen ska mjuka upp livmodertappen som hittills är helt opåverkad pga min kropp tycker det är så lattjo att vara gravid. En koll ska göras 6 timmar senare och läkaren säger att det inte är ovanligt att behöva en till dos. Får även antibiotikadropp då det är en förhöjd infektionsrisk vid vattenavgång utan värkar. Får detta var sjätte timme tills bebis kommer.

Vid kollen sex timmar senare har det hänt... absolut ingenting, förutom att mitt blodtryck börjar leva rövare. Får direkt dos två av gelen och kopplas upp mot ctg-maskin för mer noggrann koll av mitt blodtryck och bebis hjärtslag. Om dos två av gelen inte ger effekt så får jag inte dos tre förrän dagen därpå, vilket känns jättelångt. Gör inget annat än ligga i det där lilla temporära rummet och tolkar minsta lilla signaler från kroppen. Kände jag något nu? Nä. Men nu kände jag väl ändå något? Nä. Men det däär måste ju kunnat tolkas som mensvärk, eller? Nä. Dos 2 ger inte heller effekt och mitt blodtryck är alldeles för högt så jag får blodtryckssänkande medicin. 

Söndagen den 11 oktober vaknar jag så himla uppgiven. Ingenting händer. Jag känner ingenting. Jag har sovit jättebra bortsett från när barnmorskorna tassat in för att ta blodtryck, blodprov, ctg och ge dropp. Det har redan gått ett dygn sedan vi skrevs in och vi har inte gått ett enda litet steg framåt. Säger till Jens att om de bara sa att det hade skett ett liiiitet framsteg hade det varit så psykiskt skönt. Men nä. Inget. 

Jag får dos nummer 3 och en barnmorska säger lite plumpt i förbifarten att man inte bråkar emot kroppen hur länge som helst vid en igångsättning. Vill den inte sättas igång så vill den inte och då blir det kejsarsnitt. Min tidigare peppighet är helt bortblåst. Inga framsteg alls och en barnmorska som pratar kejsarsnitt. Vi går ut på en promenad och jag bölar oavbrutet. Det var inte såhär det skulle bli. Varför händer det inget? Hur lång tid kommer det att ta? Jag vill inte snittas. Jag är inte förberedd på det. 

Vi går tillbaka till vårt rum för en kontroll av dos nummer 3. Jag är ledsen och likgiltig på samma gång. Får veta att bebis bajsat i magen. Det känns som att allt går fel. Men mitt i allt så kommer dom: VÄRKARNA! Klockan är 17.00 och jag har väl aldrig i mitt liv blivit så glad över lite smärta. Woho:ar vid varje värk och gör victorytecken som en tokig människa. Börjar använda TENS-maskinen som vi fått låna och tycker den hjälper bra. Jens som varit nervös över att hitta sin roll under förlossningen är världens bästa. Hjälper mig komma ihåg andningen och slappna av, hämtar saft, klockar värkar och är TENS-ansvarig. 

Tre timmar senare är jag 3 cm öppen och vi får äntligen ett förlossningsrum. Är så jublande glad och tycker värkarna är helt okej. De är dock oregelbundna så jag får värkstimulerande dropp. 

En kontroll timmen därpå visar att jag fortfarande bara är öppen 3 cm. Jag då: :(((((( Så väldigt opepp att i 4 timmar ha jobbat på med eskalerande och lite kämpiga värkar och inte fått en himla centimeter för det. Den kontrollen är dessutom mitt värsta minne från förlossningen. För att nå ordentligt var barnmorskan tvungen att föra in, vad som känns som, hela armen in i mig. Mitt i detta kommer en helt vidrig värk och TENS-apparaten slutar att fungerar. Då ställde jag till med en liten kräkfest. 

Mitt blodtryck är trots medicinering alldeles för högt och det i kombo med att jag inte öppnat mig något trots värkarbete i 4 timmar gör att jag får epidural som tydligen även är blodtryckssänkande. Bästa härliga fantastiska epidural. Den tar precis sådär drömmigt som jag bara kunnat fantisera om. Jag mår plötsligt helt fantastiskt. Skrattar och skojar med barnmorskan och Jens. Känner när värkarna kommer men de gör inte ett dugg ont.

Klockan är då 01.00 och jag blir tillsagd att vila. Jag frågar personalen om man öppnar sig i snitt 1 cm/timme även vid en igångsättning, men de säger att det tyvärr nog kommer gå långsammare än så. De släcker lamporna och lämnar rummet. 

Jag somnar men vaknar 03.00 av att det känns annorlunda, som ett tryck nedåt. Jag tycker på larmknappen för att prata med vår barnmorska. Hon undersöker mig och helt plötsligt är jag 10 cm öppen! Från 3 till 10 cm på 2 timmar och jag har inte känt någonting. Jag har skrattat och sovit mig igenom värkarbetet. Barnmorskan säger nu ska det komma en bebis! och vi blir helt fnissiga. Det är tydligen någon kant kvar som ska försvinna så barnmorskan säger att jag ska fortsätta vila men det går ju absolut inte efter det beskedet. Får istället en pilatesboll att gunga runt på.

03.50 börjar krystvärkarna och jag sitter på en sån där förlossningspall med Jens som stöttepelare bakom mig. En undersköterskestudent baddar min panna med en kall handduk och barnmorskan sitter på huk framför mig. Inför förlossningen så var jag lite orolig för krystfasen, men när vi väl var där så kändes den så.. hanterbar? Kroppen visste så himla väl vad den skulle göra så det var bara att hänga på, och äntligen fick jag GÖRA något. Hjälpa till. Kommer ihåg hur barnmorskan hojtade Men du krystar ju som en omföderska! och att jag då tänkte att hon ljög för att vara snäll. Hade även sett framför mig att jag skulle gapa och föra ett himla liv, men krystfasen för mig var mer ett jämrande. Det gjorde inte ont, men det var så sjukt obehagligt. Jag var tvungen att vila mig genom några krystvärkar för att inte spricka och GUD så svårt att inte krysta när kroppen bara skrek KRYSTA DÅ! Var så nära att säga åt personalen att dra åt fanders och bara köra på. 

Plötsligt säger barnmorskan att hon ser hans huvud och att han har massa hår. Jag får känna på hans lilla huvud och två krystvärkar senare klockan 04.17 kommer han! Sju krystvärkar totalt. Med navelsträngen ett varv runt sin lilla hals (men det var ingen fara) och ett litet gnällande minivrål så kom han äntligen! Jens satt fortfarande bakom mig och höll armarna runt mig och grät och barnmorskan la upp den lille lille bebisen på mitt bröst och jag var helt stum. Vår bebis! Han var så liten och fin och tittade upp på oss med en sjukt sur min som om han tänkte att han ju faktiskt trivdes sjukt bra i magen. Tänk att han kom till slut. Jag kunde inte ta in det.

Jag är så fantastiskt nöjd med förlossningen. Gav den 9/10 i betyg innan hemfärd och det där 1-poängstappet beror enbart på den sjukt långa väntan innan det satte igång, men när det väl satte igång då jädrar satte det igång! Kan inte förstå hur jag kunde öppna mig 7 centimeter på 2 timmar och inte känna någonting. Blev tillsagda att om vi får en till bebis då är det vi som åker in pronto annars kommer bebisen i bilen. 

Noterat.