Ibland måste saker ta lite tid. Vi måste resa oss och borsta bort lite skit innan vi kan, vill och orkar berätta. Men jag vill ändå berätta. För att inte falla in i den där "kolla vårt härliga liv"-instagramfällan. Och för att banka in att det inte är ett misslyckande. Att vi inte gjorde något fel. Att det inte ska vara tabu. Att det är så satans vanligt och att ingen ska behöva känna sig ensam.
Vi väntade barn, jag och min kille. I somras gick vi på semester med ett barn i magen, lycka i hjärtat och ett !!!! i tankarna. Allt var så fint och konstigt på samma gång. Vi ruvade på världens största hemlighet. På vår roadtrip i England och i soliga Frankrike skojade vi om att vi visade vårt lilla embryo världen. Stod på soliga berg med milslång utsikt i Cornwall med en hand på magen och sa "Kolla, embryo!".
Vi pratade om hur hen skulle se ut, hur hen skulle vara. Berättade för hurrande familj och vänner. Min kille köpte hem blommor till mig, sa åt mig att ligga i soffan medan han lagade mat, låg med huvudet mot min mage och pratade.
Sedan försvann mina symptom och kom aldrig tillbaka. Vi blev oroliga men fick höra att det är normalt, att vi var lyckligt lottade och ska vara glada att jag mådde så bra. Och vad visste vi? Ingenting. Vi fick trots det en tid för tidigt ultraljud. Ultraljudet visade att embryots hjärta slutat slå redan för 3 veckor sedan, någonstans på dom soliga bergen i Cornwall. Men min kropp hade inte fattat, ett så kallat "uteblivet missfall".
9 långa dagar senare är allt över, efter ett misslyckat långdraget och vidrigt försök till medicinsk abort och en lyckad skrapning. De 9 dagarna är de mörkaste och mest ensamma dagarna i livet som jag så lätt kan slungas tillbaka till.
Det blir höst och vinter och livet fortsätter precis som ingenting hänt. Jag går till jobbet, lyssnar på Veronica Maggio som säger "snälla bli min igen, låt det va som i en film" och jag i smyg-gråter och torkar bort tårarna med vante och tänker på vad fint det hade varit om vi hade fått ett film-slut.
20 kommentarer:
❤️❤️❤️❤️❤️
Det kommer hända igen finaste finaste du.
Tack hjärtat! Jag hoppas att det både är ditt och mitt år i år. ❤️️
Stor kram. Vad fint att du vill dela det med oss ändå ❤️️
Ni kommer få ett filmslut.
Åh hjärtat. Snart så. Håller alla tummar! ❤️❤️❤️
Dubbel-tack. Det tog ett tag, men det känns så viktigt att det inte får bli en tabu-grej.
Jag hoppas det!
Tack fina! Jag hoppas det! ❤️️
Åh, tack för att du delar. Jag håller tummarna för ert filmslut ❤
<3
Alltså jag är så ledsen för att ni, och fler med er, behöver gå igenom det här. Jag hoppas filmslutet blir en fin början och att den är snart. <3
Så fin text. Så sorgligt innehåll. Jag hoppas det är er tur snart.
Tack för att du läser! ❤️️
❤️️
Ja så sjukt vanligt det är, man blir alldeles nere. Jag hoppas också! ❤️️
Tack Lisa! Ja, fingers crossed så himla hårt.
Å jag blir så himla berörd av detta. Gick ju också på semester med ett frö i magen i somras och vi tänkte tusen gånger på att det där kunde hända. Det är ju JÄTTE-vanligt. En gång där i början kom det lite lite lite blod och eftersom jag aldrig hört talas om att det kan göra det så trodde jag att nu händer det. Blev så himla rädd. Det var mitt i natten i sommarstugan och jag hade smugit upp och kissat bara. Fanns liksom inga svar att få heller där och då. Vi hade läst att embryot nu var stort som ett hallon och jag somnade med tårar i ögonen och sa till A att jag ville ha vårt lilla hallon kvar. Dagen efter googlade vi och jag insåg att var tredje kvinna får lite lite blod nångång under graviditeten. Det är så att säga "normalt". Jaha liksom. Vi hade alltså tur, och magen fortsatte växa och växa. Den där natten hade jag legat och tänkt att nu är allt antingen fortfarande bra, eller så är det inte det. Farao vad orättvist det där är ändå, som något sorts vidrigt lotteri.
Men det kommer hända igen, som folk redan skrivit och sagt. För det gör det ju. Det kommer ett nytt embryo som ni får visa världen för! <3
Så fint att du delar med dig, det är så mycket ingen har en aning om för att det inte pratas alls. Och det är ju superdumt. Jag håller tummarna extra mycket för att 2015 är ert år. Stor stor kram!
(Och alltså en helt annan grej. Klickade hit idag för att Jenny länkat och bara "JAA, emma skriver igen". Så fattar jag nu att du gjort det hela tiden?! Har du ramlat ur min reader eller?? Har trott hela tiden att du inte bloggat på länge och att det var därför jag inte sett dig annat än på insta. Jaja. Är mycket glad att jag märkte det i alla fall).
Fina Johanna! Tack för att du berättar också! Det känns så himla lätt att det bara är den rosenskimrande versionen som målas upp, inte den där man är orolig eller mår skit. Och allt är ju ett sabla lotteri som man ska ha turen att vinna. Hoppas vi vinner snart. Och heja er och er lille! Kram
(Gulle! Jag tror att alla RSS-feeder rättfärdigt ignorerar mig pga inaktivitet. Men jag tänker att det är skärpning nu!)
Skicka en kommentar