Saker jag inte visste

Det var så många saker som tog hårt vid missfallet, som jag aldrig kunnat förstå innan. Andra än det uppenbara: att förlora något man så gärna ville ha kvar.

Att behöva berätta för alla. 

Allas oro och rynkade pannor.

Att börja läsa bloggar som var i samma gravidvecka som jag och se deras graviditeter fortsätta. Att tänka "jaha, sådär hade min mage sett ut nu".

Att glömma ta bort gravidappen och få "Du går nu in i vecka 12/13/14!"-notiser.

Att behöva ta medicin för att blöda ut embryot. Ensam. Hemma. Ovetandes.

Att börja jobba efter semestern och fortfarande ha ett dött embryo i magen eftersom medicinen inte fungerar.

Att den dagen mötas av en kollega som berättar att hon är gravid.