Det var så många saker som tog hårt vid missfallet, som jag aldrig kunnat förstå innan. Andra än det uppenbara: att förlora något man så gärna ville ha kvar.
Att behöva berätta för alla.
Allas oro och rynkade pannor.
Att börja läsa bloggar som var i samma gravidvecka som jag och se deras graviditeter fortsätta. Att tänka "jaha, sådär hade min mage sett ut nu".
Att glömma ta bort gravidappen och få "Du går nu in i vecka 12/13/14!"-notiser.
Att behöva ta medicin för att blöda ut embryot. Ensam. Hemma. Ovetandes.
Att börja jobba efter semestern och fortfarande ha ett dött embryo i magen eftersom medicinen inte fungerar.
Att den dagen mötas av en kollega som berättar att hon är gravid.
10 kommentarer:
❤️❤️❤️❤️
❤️ Blev tårögd nu. Världens största kram.
Åh <3<3<3
Stor kram. <3 Så ledsamt att höra.
❤️️
❤️️❤️️❤️️❤️️
Tack snällis! ❤️️
💕
Tack Hanna ❤️️
Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Det är ju rent ut sagt bara för jävligt att vara med om.
Kram <3
Skicka en kommentar