Är det nu vi hoppas?

Ungefär två veckor efter att jag skrivit inlägget nedanför blir vi gravida igen. 

Fyra cykler efter skrapningen. 

Två månader innan vår första BF. 

Vi kollar på testet. Positivt. Vi står tysta i badrummet. Sen går jag och diskar, min kille dammsuger. Vi pratar inte om det på hela kvällen eller kanske ens dagen efter eller den därpå. Tassar runt något skört som kan gå sönder så fort vi säger det högt. 

Men.

Ingenting går sönder. 

Allt är så skört men inget går sönder. 

I 12 nya veckor tippar vi på tå. Vågar inte prata om det. Berättar för familj och bästa vänner i en viskning. När min mamma vill prata om det får jag be henne sluta, för jag kan inte. 

Det enda vi gjorde var att känna, tänka och jämföra med den första graviditeten. Och att räkna ner. Till både pusta ut-veckor men också till missfall nummer 2.

På grund av det uteblivna missfallet får vi gå på tidiga ultraljud, i vecka 8 och 11. I båda veckor får vi se ett litet pickande hjärta och i vecka 11 får barnmorskan svårt att mäta hen i magen pga sprattlar runt så mycket. Vi fnissar och kallar hen för krakel spektakel och efteråt går vi och fikar och märker att vi för första gången pratar om hen med hoppfull röst.

När vi gått 12 fulla veckor smsar jag med en vän och skriver:

- Är det nu vi vågar hoppas?

Och hon:

- Ja, det är nu du börjar hoppas och drömma.

Nu är vi i vecka 16 och min mage har blivit större, och herregud vad vi inte ropar hej och jag skriver detta i minsta bokstäver nånsin för jag tror på jinx, men nog drömmer vi!