Jag och min kille sitter i soffan och stirrar på min mage. Jag har dragit upp tröjan och om jag håller andan, sitter superstilla och stirrar jättejättejättemycket så ser det ut som att någon rör sig där inne. Små små svepande rörelser, så små att de knappt syns. Jag känner fortfarande ingenting och nog kan det vara inbillning, men det ser ut som en yttepytte-vågbris som rullar in litegrann men sen ångrar sig.
Att förstå att det är en liten person där inne som orsakar detta? Helt omöjligt. När fattar man?
13 kommentarer:
Man gör det inte. Framförallt inte efter förlossningen, då är det HELT orimligt.
Vill även veta jobbets reaktioner!!!
Håller med Egon, även om en fattar litelite när det bökar runt som mest i magen så fattar en absolut NOLL när ungen väl är ute! Va?! Har du legat i min mage (och i mitt fall: kommit ut ur snippy?!!!!)?!! Var det du som syntes på det positiva testet och som sedan var 5mm och 16 cm och nu ba är en hel och perfekt liten människa?! Det är ju helt ofattbart!
Haha håller med ovan talare: det är ofattbart hela vägen!
Men det var himla fint när jag började känna sparkar (första v 18 och sen ordentligt från typ v 21 eller nåt tror jag). Då kändes det lite mer på riktigt än innan. Fasen vad fint det är att få följa er och den lille!
Jag fattade när Fimpen var cirka sex månader. Fast än idag kan jag stanna upp och bara "JAG ÄR NÅGONS MAMMA!!!!!!!".
Det är så sjukt mycket som är obegripligt och helt otroligt vad det gäller föräldraskap alltså. Typ att barnet är en mix av mig och min kille? Mycket konstigt. Att han har legat i min mage? Mycket mycket konstigt. Att han utvecklas till att bli en egen person med egna åsikter och egen vilja? Jättejättekonstigt. Att två föräldrar kan få två OLIKA barn av samma mix, det måste vara oerhört märkligt också.
Men sparkarna i magen, de kan jag längta efter, de är så sjukt magiska. Älskar att jag får följa er på den här resan. <3
Det bara fortsätter alltså! Jag som hade hoppats på ett aha-moment där allt föll på plats. /projektledaren
Ja herre, kan bara tänka mig! Är så impad att det kan gå rätt så ofta ändå.
Längtar efter att känna sparkar! Nu känns det som att det mest är inbillning. Och det är så himla fint att du vill följa!
Det är ju inte så konstigt kanske, med tanke på hur länge man INTE varit någons mamma. Och sen ba: ja hejhej där var du!
Men gud, alla de där kloka tankarna gör mig typ till ap-emojin med händerna för ögonen för jag kan inte förståå hur stort det är. ❤️️
Så jävla fint alltihop!
❤️️
Skicka en kommentar