Små minnen och bitar

Hej bloggis.

Jag vet jag vet.
Du tänker: "Jaha, här kommer hon. Igen. Och bara: nu! Nu är jag sugen på att blogga! Kom an bloggen så bloggar vi" - och ja men lite så äre väl. Och nu har det gått så länge att jag inte längre känner igen dig bloggen, hittar inte knapparna och svär och stånkar lite.

Men såhär är det. Jag börjar bli till åren. Och glömmer saker.
När jag stökar och städar hemma så hittar jag ibland pärmen. Pärmen där jag skrivit ut tidigare bloggar och samlat till en sisådär 500-sidig bok. Förstrött kan jag ibland bläddra litegrann och *trumvirvel* MINNAS!

Jag älskar att jag bloggade när jag var mitt uppe i ett göra slut. 
Mitt uppe i en flytt. 
I ett stadsbyte, pojkvänsbyte, vänbyte etc. 
Att du fanns med när jag träffade älskade pop. 
Att det ger mig möjligheten att plocka upp fragment och bitar från en stor kärlek, sorg, besvikelser och härligheter och tänka "ja men just ja, den här lilla biten."

Några år fram i tiden kommer jag ha tappat bort lite småbitar, från tiden som också kan kallas tidendåjagsögpåattblogga-tiden. Ett glapp på 2-3 år. 
Tanken gör mig lite deppig. Och nu har jag tänkt på återseendet någon månad. Smakat på tanken och orden. Och jag tror fan det ska gå, jag hoppas iallafall det. För om 1, 5, 10, 15 år vill jag kolla i pärmen och tänka just ja, jag hade ju helt glömt:
- När jag satt i soffan och hulkgrät för att 2012 var ett sånt fantastiskt jävla skitår jobbmässigt. Hur det fullkomligt urholkade mig, lämnade mig i en ambulans och fortfarande känns förjävligt. 
- Alla fantastiska stunder med pop. Hur kär jag var, hur kär jag är, och det omöjliga att käret bara växer och växer.
- Alla bråkiga stökstunder.
- Alla resor och sköj
- Men framför allt, tyvärr, jobb. Hur jag kämpat som ett as men inte får något för det. Det berömda stånga huvudet i väggen-scenariot, det är jag!

Så bloggen. Hej. Jag vet att det är dumt att lova något. Men jag hoppas vårt återseende går smärtfritt.

På återhörande.