Små minnen och bitar

Hej bloggis.

Jag vet jag vet.
Du tänker: "Jaha, här kommer hon. Igen. Och bara: nu! Nu är jag sugen på att blogga! Kom an bloggen så bloggar vi" - och ja men lite så äre väl. Och nu har det gått så länge att jag inte längre känner igen dig bloggen, hittar inte knapparna och svär och stånkar lite.

Men såhär är det. Jag börjar bli till åren. Och glömmer saker.
När jag stökar och städar hemma så hittar jag ibland pärmen. Pärmen där jag skrivit ut tidigare bloggar och samlat till en sisådär 500-sidig bok. Förstrött kan jag ibland bläddra litegrann och *trumvirvel* MINNAS!

Jag älskar att jag bloggade när jag var mitt uppe i ett göra slut. 
Mitt uppe i en flytt. 
I ett stadsbyte, pojkvänsbyte, vänbyte etc. 
Att du fanns med när jag träffade älskade pop. 
Att det ger mig möjligheten att plocka upp fragment och bitar från en stor kärlek, sorg, besvikelser och härligheter och tänka "ja men just ja, den här lilla biten."

Några år fram i tiden kommer jag ha tappat bort lite småbitar, från tiden som också kan kallas tidendåjagsögpåattblogga-tiden. Ett glapp på 2-3 år. 
Tanken gör mig lite deppig. Och nu har jag tänkt på återseendet någon månad. Smakat på tanken och orden. Och jag tror fan det ska gå, jag hoppas iallafall det. För om 1, 5, 10, 15 år vill jag kolla i pärmen och tänka just ja, jag hade ju helt glömt:
- När jag satt i soffan och hulkgrät för att 2012 var ett sånt fantastiskt jävla skitår jobbmässigt. Hur det fullkomligt urholkade mig, lämnade mig i en ambulans och fortfarande känns förjävligt. 
- Alla fantastiska stunder med pop. Hur kär jag var, hur kär jag är, och det omöjliga att käret bara växer och växer.
- Alla bråkiga stökstunder.
- Alla resor och sköj
- Men framför allt, tyvärr, jobb. Hur jag kämpat som ett as men inte får något för det. Det berömda stånga huvudet i väggen-scenariot, det är jag!

Så bloggen. Hej. Jag vet att det är dumt att lova något. Men jag hoppas vårt återseende går smärtfritt.

På återhörande.

Saker man (nog) inte ska göra på jobbintervju

Asså interna grejer man gör som är "roliga".. det känns som att de i vissa situationer vore bra att hålla för sig själv, visst? Vissa situationer är i detta fall jobbintervju. Jag håller på att skaffa jobb. Det går rätt bra, tror jag. Ska på intervju imorgon. Detta är via ett bemanningsföretag som är GRYMT och älskar mig och jag tror att jag älskar några av dem också. Idag ringde en av konsultcheferna och sa Intervju! Imorgon! 13.30! Företaget heter X! Jag har sagt att du är snabb och noggrann! Nu har jag en kom ihåg-lapp som säger: Intervju 13.30, Företag X, X-gatan. Kom ihåg att vara snabb och noggrann.

För nån dag sen skulle jag visa för pop hur snabb jag var (varför skulle jag visa det?) och jag ba jag är snabb! jättesnabb! snabbare än BLIXTEN! och så högg jag vågrätt ut i luften med armen och drog lika snabbt tillbaka den. Hur snabb som helst, snabbast there is skulle jag våga mig på att säga! Jättelöjlig grej, men den gör mig ändå lite nervig över att jag kommer råka göra så imorgon om den här snabbgrejen kommer på tal.

Potentiellt imorgonscenario:
- Bemanningsföretaget sa att du var snabb och lättlärd, Emma..
- Ja jag är otroligt snabb.. så snabb att jag.. *hugga ut med armen* oj såg du vad snabb jag var! nej jag förstår att du inte hann se, jag är ju så snabb. *hugga ut en gång till* oj! nu gjorde jag det igen! blixt-snabb som du kanske ser! *göra med båda armarna samtidigt*

Potentiella antalet jobb efter morgondagens intervju:
inte så värst många va