Hej då skruttiga 2012

Sammanfattning 2012 behöver bara ett ord: kämpigt. Fy fan vad jag har kämpat. Mestadels beror det på min trista jobbsituation. Under året har jag stressat mig genom 3 stycken vikariat. Jag har hamnat på akutmottagning flera gånger, alla ångest- och stressrelaterade, och har för första gången åkt ambulans. Fick sömntabletter. Ombads av min läkare att fylla i en "psykiatrisk egenbedömning". Grät en hel dag för att jag behövde göra det. Och grät ytterligare 1 när jag såg svarsalternativen och hur väl jag stämde in. Min farmor dog och pappa skilde sig.

2012 har tveklöst varit mitt sämsta år någonsin. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort 2012. Men har heller aldrig mått så bra. Det var det där "otur i spel/tur i kärlek" som räckte ut en lång jävla arm som lät mig andas under de mörka dalarna. Min kille. Min kärlek. Min klippa. Tack för att du funnits där under gråtet, skriken och ilskan. Tack för att du sa "Kom hem från jobbet så fixar jag allt". Fixade middag. Höll i hand. Stod med ett glas vin i hallen när jag kom hem. Gav en tröste-present. Aldrig har jag mått så uselt men ändå så bra. Vi har alltid haft det fint och självklart, men i år känns det som att vi hittat hem.

Jag har besökt tre fantastiska ställen jag aldrig tidigare varit på: Edinburgh, Berlin och Cambridge.

Så. 2013, what say you? Jag hoppas och lovar:
1. Skaffa ett fast jobb. (åh snälla)
2. Börja springa igen.
3. Gå mer på restaurang.
4. Besök två nya städer.
5. Boka en långresa till nästa vinter.
6. Läs minst tjugi böcker. 
7. Använd kjol och klänning oftare. Du klagar rätt mycket i jeans.
8. Fotografera mera.
9. Gör om köket.
10. Påbörja projekt "lär dig franska". Hur är oviktigt, bara göre!
11. Åk hem oftare.
12. Skriv brev till Aina oftare.
13. Lyssna på en ljudbok. Det är dags.
14. Men det allra mest viktiga: jag vet inte vad jag och min kille gör för att ha det så här fantastiskt bra - men fortsätt. Bara fortsätt. Stanna upp och njut. 

PS, sikta på att må såhär så blir allt bra. OK?

Små minnen och bitar

Hej bloggis.

Jag vet jag vet.
Du tänker: "Jaha, här kommer hon. Igen. Och bara: nu! Nu är jag sugen på att blogga! Kom an bloggen så bloggar vi" - och ja men lite så äre väl. Och nu har det gått så länge att jag inte längre känner igen dig bloggen, hittar inte knapparna och svär och stånkar lite.

Men såhär är det. Jag börjar bli till åren. Och glömmer saker.
När jag stökar och städar hemma så hittar jag ibland pärmen. Pärmen där jag skrivit ut tidigare bloggar och samlat till en sisådär 500-sidig bok. Förstrött kan jag ibland bläddra litegrann och *trumvirvel* MINNAS!

Jag älskar att jag bloggade när jag var mitt uppe i ett göra slut. 
Mitt uppe i en flytt. 
I ett stadsbyte, pojkvänsbyte, vänbyte etc. 
Att du fanns med när jag träffade älskade pop. 
Att det ger mig möjligheten att plocka upp fragment och bitar från en stor kärlek, sorg, besvikelser och härligheter och tänka "ja men just ja, den här lilla biten."

Några år fram i tiden kommer jag ha tappat bort lite småbitar, från tiden som också kan kallas tidendåjagsögpåattblogga-tiden. Ett glapp på 2-3 år. 
Tanken gör mig lite deppig. Och nu har jag tänkt på återseendet någon månad. Smakat på tanken och orden. Och jag tror fan det ska gå, jag hoppas iallafall det. För om 1, 5, 10, 15 år vill jag kolla i pärmen och tänka just ja, jag hade ju helt glömt:
- När jag satt i soffan och hulkgrät för att 2012 var ett sånt fantastiskt jävla skitår jobbmässigt. Hur det fullkomligt urholkade mig, lämnade mig i en ambulans och fortfarande känns förjävligt. 
- Alla fantastiska stunder med pop. Hur kär jag var, hur kär jag är, och det omöjliga att käret bara växer och växer.
- Alla bråkiga stökstunder.
- Alla resor och sköj
- Men framför allt, tyvärr, jobb. Hur jag kämpat som ett as men inte får något för det. Det berömda stånga huvudet i väggen-scenariot, det är jag!

Så bloggen. Hej. Jag vet att det är dumt att lova något. Men jag hoppas vårt återseende går smärtfritt.

På återhörande.